Party on, jag har skrivit samhällskritisk poesi och använt fula ord (FLÄMT) men framför allt är jag bara så jävla trött på idealen folk sätter framför en som världens äckligaste morot och anser att det, det är något att sträva efter. Dumma mänsklighet, kan inte någonting, mutter, mutter, klaga.

Bokat lite biljetter idag, och bokat in lite umgängestider. Dagen går på Panodil för övrigt så de närmaste dagarna kan det bli lite avbokningar. Och bortsett ifrån all spridd uppmärksamhet jag lyckas få bara genom att sitta hemma som en grönsak så har det inte hänt så jättemycket. Jocke var här idag igen och vi bakade kladdkaka och såg på Corpse Bride och åt kladdkakan. Han är tio gånger mer huslig än vad jag är.

Min fot har somnat igen, för vad jag tror är dagens åttonde eller nionde gång. Det kan inte heller vara bra. Det kan också vara så min kropp reagerar på Panodil, och det hade ju varit trevligt att veta om man frågar mig.

Året garv har inträffat idag också men är alldeles för privat och alldeles för sårande för att jag ska kunna berätta det för någon alls. Det är min victory och det är allmän förvirring för alla andra. Helt oviktiga företeelser är oftast de bästa.

Ser för tillfället fram emot Simpsonsupplevelsen jag ska få dela med en av de bästa människorna som finns och som jag träffar alldeles för sällan, herr Kjellström. Han gör mig lugn, eller, han hade gjort mig lugn nu, ibland gör han mig helt hysterisk. Oftast gör han mig irriterad. Å andra sidan är det bara han som kan få bort alla dåliga känslor, nästan. Det finns en till som kan men som inte finns. Åh vad allt är komplicerat. Alla relationer suger, men eftersom jag alltid har rätt får jag stampa på vem fan jag vill tills någon säger emot, sen får vi se.

Mina kvällsjälvrannsakningar blir allt sämre, beror det på näringsbrist, alkoholkonsumtion, nikotinsug, Panodilmussbruk, obefintlig sömn, koffeinabstinens, ensamhet eller oro? Den tillfälliga ensamheten är ganska påfrestande eftersom det fysiska behovet kan lösas så lätt, men det är helt enkelt fel dag, och jag har lämnat löften till någon som är viktig och ska hålla mig ifrån "andra" tills dagen vi ses. Vilket är i början på nästa vecka så jag ska nog överleva...

Min livsstil är ju sjuk.

Så JÄVLA fikasugen att jag nästan dör!

Jag hatar barn, hatar så intensivt och jag bara... jag tror att jag dör lite inombords när jag hör att ord ifrån deras föräldrar sväller ut genom deras strupar rakt upp i ansiktet på en. Tragiskt. Eller - när de tittat på buskis och ska imitera det senare. Tragiskt.

Jocke kom som en savior igår och jag fick till en intelligent tillvaro ännu en gång. Han är väldigt givande att prata med för han skäms inte över att han har en hjärna. Vanligtvis är det väldigt sällsynt bland våra kretsar, men han står över det. Stannade till två gjorde han också, och jag tvingade nog honom. Lillräkan somnade inte förrän vid den tiden heller, såg spöken och sånt gjorde han. Mitt expressionistiska självporträtt tyckte han var skitläskigt så jag var tvungen att plocka ner det.

Precis när jag själv somnade, hur skönt somhelst för övrigt, så får jag ett sms. Min mobil är det enda som kan väcka mig i ALLA tillstånd, så jag vaknade direkt och försökte läsa vad det stod. Det enda jag förstod var "betytt", i smset, så jag läste om det imorse och fick fram ett lite småseriöst meddelande ifrån en helt oseriös kontakt, jag blev förvånad. Smsade att han väckt mig och att man inte ska säga ord som "betyder" och sånt till mig för det låter mycket mer viktigt i mina öron än vad andra menar. Sen påstod han att han menade det, vilket gjorde mig ännu mer förbannad för det gjorde han fanimej inte alls.

Låt min värld vara!